Premiärinlägg: Att vara ett GAD-miffo

Två mycket kloka väninnor kom tillsammans på idén att jag skulle börja blogga. Jag minns inte de exakta resonemangen, då en hel del tid fick förflyta medan jag bearbetade tanken, men det hade nog mycket att göra med mitt psykiska mående.

Till höger hittar du en länk som förklarar vad GAD är. Det står för Generalised Anxiety Disorder, eller generaliserat ångestsyndrom på svenska, och artikeln är utmärkt, men jag vill ägna mitt första blogginlägg åt att förklara vad GAD innebär för mig och mitt liv.

För ungefär fem år sedan fick jag reda på att min pappa var döende i cancer. Min pappa betydde oerhört mycket för mig, han var en god och klok man och vi hade en mycket kärleksfull och uppriktig relation, men dessutom betydde han trygghet på ett fundamentalt plan. Så länge pappa fanns i världen, behövde jag aldrig vara riktigt orolig eller rädd, för om något otäckt hände, så ordnade han allting till det bästa.
Sorgen blandades således upp med oro och rädsla, och medan sorgen har lindrats över årens lopp, så har oron stannat kvar.

"Men vad är du orolig för, Magdalena?"

Allt. Allt och inget. En vanlig dag ligger ängslan och väntar. Väntar på att jag skall få en inkasso-räkning. Eller på att någon jag bryr mig om får dåliga nyheter. Eller bara på att det är en dag då jag har gjort planer med vänner, eller behöver uträtta något. Eller inget av detta.

Den kommer smygande. Det första jag märker är en vag känsla av disharmoni. Den är så subtil att jag emellanåt inte fäster någon bemärkelse vid den. Kanske, om jag blir distraherad, försvinner den innan den hinner växa sig stark.
Därpå materialiserar sig oron. Om det inte är något påtagligt som har utlöst känslorna, så är det omöjligt att sätta fingret på vad jag är orolig för. Jag är bara orolig, helt enkelt; en vag rädsla som gör att allt möjligt känns farligt, hotfullt. Musklerna drar ihop sig, spänner sig. Jag börjar andas snabbare, ytligt; diafragman har låst sig, så jag kan inte andas med magen, utan jag andas som en hårt snörd viktoriansk dam, hävande barm och allt.

Vid det här laget vill jag helst av allt lägga mig ned och börja distrahera mig, för även om min hjärna vet att ångest i sig inte är något farligt, så säger hela min kropp åt mig att jag är i fara, och att jag till varje pris måste undvika att ångesten eskalerar. Att nu uträtta saker som att duscha, klä på mig, äta något eller gå utanför dörren är inte att tänka på. Att ens smsa mina tålmodiga vänner att jag än en gång måste ställa in är bara nätt och jämnt möjligt, och leder till stegrad ångest över att jag än en gång är opålitlig, och att jag än en gång måste avstå från något jag har sett fram emot för att i stället ligga med krampaktigt spända muskler och anstränga mig med hela min kraft för att hålla ångesten stången.

Hur vanligt är det att det går så här långt? Alltför vanligt. Och även om ångesten inte blommar fullt ut, så är den vaga oron nog för att jag skall bli handlingsförlamad. Och så trött! Ni anar inte hur utmattande det är att gå omkring och vara orolig hela tiden. Det lämnar ingen positiv energi till att städa, gå och handla, ta promenader eller träffa vänner.
Kort sagt, när ni ser mig ute på stan, så har jag en bra dag. Har jag tagit mig ut och hamnar i en social situation, så är jag ganska safe resten av dagen. Men det är svårt att förutsäga när de bra dagarna kommer.

Vad gör man åt det här, då?
Ptja, det finns en hel del saker man kan göra. Inga garantier för att de funkar, dock. Jag har haft förmånen att få gå i kognitiv beteendeterapi (KBT) i arton månader. Det gav mig en hel del insikter om hur jag fungerar, och hjälpte mig med att acceptera och tolerera mina tillkortakommanden, men tyvärr fick jag inte lära mig några trollformler som hindrar oron från att stegras.
Jag medicinerar också. Men det är högst individuellt huruvida de respektive substanserna (det finns ett gäng att välja mellan) är effektiva, och huruvida deras biverkningar är acceptabla (en medicin gav mig djup, cystisk acne över hela ansiktet, flera har bidragit till viktökning). Det dröjer ett par-tre månader innan man kan utvärdera effekten av en medicin. Hittills har jag och min psykiater inte hittat något som fungerar.

Så. Nu har jag berättat om hur just jag upplever min GAD. Jag hoppas att du som läser inte har begått seppuku än, men att du ändå har fått ett hum om vad generaliserad ångest är för något. Om något känns konstigt och svårbegripligt, fråga gärna!